Med Ett Lejons Hjärta (1953)

Sanningen on deras liv

Med Ett Lejons Hjärta

Det är verkligen roligt att kunna konstatera att åtminstone de förnämsta av Leslie Howards filmer ännu i dag har en stark dragningskraft i Sverige. Folk frågar efter dem. Tio år är annars en lång tid när det gäller film; sällan lyser det omoderna så bjärt som när det projiceras mot en filmduk. Men det är med en ilning av glädje som man då och då återser den raka, gosselika gestalten, den varma spelande blicken och ånyo hör den röst som via radion värmde så många miljoner misströstande och skrämda människor under de bittraste och tyngsta krigsåren. Och man erinrar sig vad Bo Bergman skrev när Leslie Howard hade fallit offer för tyskarnas gangster-medoter: “Filmen skänkte honom ett verksamhetsfält, som gjorde det möjligt för honom att överleva!”
Ja, den förmågan skänker filmkonsten alla sina tjänare. Men hur många skådespelare känner egentligen innerst inne on de skall vara ärliga att de verkligen vill gå till eftervärlden med celluloidens hjälp? Och hur många är värda att göra det?
Leslie Howard var säkerligen värdig. För honom var film ingenting som man tog igen sig med mellan de stora slagen på scenen. Han var den store skaparen-förmedlaren vare sig han arbetade bakom rampen eller framför kamerans allseende, kalla öga. Och han försökte alltid ge sitt bästa inom båda konstarterna (vi ska i nästa avsnitt titta lite närmare på hans egna funderingar om film och teater).
Man bör alltså vara tacksam för att det förunnades Leslie Howard att ännu en tid leva kvar i människornas värld… inte bara som en spöklik skugga i kulissen på de många teatrar där han vann sina segrar, inte enbart som en röst vibrerande av äkta liv och uppfångad av ett framrullande stålband, utan så att vem som helst av oss som vill, fortfarande kan återknyta bekantskapen med honom.
Minns ni hans oöverträffade fonetik-professor Higgins i filmatiseringen av Shaws “Pygmalion”? Hur ansatte han inte den arma blomsterflickan Eliza-Wendy Hiller med hela sin arsenal av ironi, bitande kvickhet, beska sarkasm och sprudlande vett?! Det var en roll som låg nära nog i linje med hans charmerande och bortskämda skådespelare i den likaledes minnesvärda “Gentleman efter midnatt” och en uppgift som överhuvudtaget passade aktören Leslie Howard sällsynt väl: ett lejon av verkligt format, lättjefullt insvept i elegant aftonkappa och krönt med en chapeau-claque av förkrossande elegans och omisskännlig dyrbarhet. Det var ett högmodigt och inbilskt lejon med hög svansföring som omärkligt och med grym vällust vässade sina klor under oklanderligt välväxta och lena tassar. Ännu i dag är det lätt att återkalla i minnet premiärpublikens lyckoberusade reaktioner i salongen när Bette Davis som Howards motspelerska i “Gentleman efter midnatt” blev ömsom klöst, ömsom smekt av den oemotståndlige gentlemannen från Britannien.
Och “Pimpernel Smith”! Vällustrysningar utefter ryggraden, inte sant? Leslie Howard som professor i arkeologi. Plats: Tyskland. Tid: nazismens högkonjunktur i början av 30-talet. Howard gör en stillsam vetenskapsman som förefaller hopplöst bortkommen i det hotfulla tyska förkrigsklimatet. Men bakom den skrynkliga kavajkostymen klappar ett lejons hjärta och den blida blicken bakom glasögonen kan skärpas och förvandlas till en krigares och korsfarares. Professorn tar utgrävningar i Tyskland som förevändning att hjälpa förföljda vetenskapare och andra intellektuella över till England och friheten.
“Pimpernel Smith” fyller att börja med alla anspråk på spänning.. den kan ibland stegras ända till det outhärdliga som till exempel när kulorna viner genom den groteska fågelskrämman ute på fältet och halmdockan börjar blöda. Filmen gnistrar meter för meter av den praktfullaste humor: minns ni när Leslie Howard i lätt förklädnad gör ett makalöst fräckt besök i vargens kula och tack vare sin intelligens drar det blodtörstiga djuret vid nosen?!
Men “Pimpernel” är framförallt en film som i kristallklar, intellektuell och hög spirituell form vederlägger den stortyska tanken. Symboliskt är att “Pimpernel” var den första film som skeppades ut till Frankrike efter befrielsen, men redan under kriget visades den illegalt i alla berörda länder… även i Tyskland! I och med “Pimpernel” hade Leslie Howard skrivit under sin egen dödsdom. Skummande av maktlöst raseri insåg de tyska banditerna att här hade de mött en fiende som de inte hade den minsta chans att slå med hans egna blanka vapen. Mot denna bländande elakhet och allt avslöjande klarsyn hjälpte bara ett… lönnmordet!

Leslie Howard Of Human Bondage

“Människans slaveri” med Bette Davis (är 1934)

Leslie Howard in Its love Im after

Lejonet Leslie i “Gentleman efter midnatt” med Bette Davis 1937

Leslie Howard in Gone With the Wind

“Borta m. Vinden” mot Vivien Leigh 1939, en paradroll

Leslie Howard in Pygmalion

Elegant och ironisk i “Pygmalion” (1938) mot Wendy Hiller

Leslie Howard in Pimpernel Smith

“Pimpernel Smith” var (1941) den film son gav mest av LH själv

Leslie Howard in The petrified forest

1936 gjorde Howard “Den förstenade skogen” mot Bette Davis

Leslie Howard in Intermezzo

I “Intermezzo” (1939) fick vi ett fint tillfälle att jämföra de i mångt och mycket besläktade artisterna Howard o. Gösta Ekman.

Hjältar dör aldrig

Den knattrande kanonsalvan mot det obeväpnade brittiska passagerarplanet över Biscaya släckte en stor ande. Men fastän ekot av skotten för länge sen förtonat kan man alltjämt lyssna till den klara stämma som modigt predikade mot våldet. På så sätt har “Pimpernel Smith” blivit något mer än verkligt stor och levande film — en symbolisk berättelse där det finns många kusliga kontakt-punkter med en grym verklighet.
Det är svårt att i kronologisk ordning förlägga Leslie Howards filmer och man får ofta associera filmerna med andra stjärnor och kingliggande premiärer för att lyckas placera dem rätt i tiden. Långt före “Romeo och Julia” hade han sålunda gjort “Den förstenade skogen”, där man förresten för första gången lade märke till en ful och intensiv uppsyn, som sedermera skulle bli mycket populär — Humphrey Bogarts. Nästan samtidigt är “Människans slaveri”, men riktigt minnesvärd i den stora publikens medvetande tycks han ha blivit först i och med sin roll i “Borta med vinden”.
Ni minns hans Ashley i denna mammutfilmatisering av Margaret Mitchells jättepopulära tegelstensroman?! På sätt och vis gjorde han ett pinsamt intryck. Till och med Scarlett O’Haras-Vivien Leights rödhåriga charm bleknade märkbart så fort Leslie Howard kom i närheten och den stål musklade he-mannen Rhett Butler i Clarke Gables gestalt förvandlas till en enkel robot met hårt uppdragna fjädrar när han konfronterades med engelsmannens överlägsna framställningkonst. Som alltid var hans färgläggning nästan pastellartat tunn, men ändock blev den människa han framställde så ytterligt levande och verklig.

Bakom allt vad Leslie Howard gjorde levde den äkta konstnärs-ingivelsen, bakom den soignerade ytan slipad till absolut fulländning, brann den starka eld med vilken han värmde och lyste oss andra som är fattigare utrustade.
Ingrid Bergman sa efter inspelningen av “Intermezzo” att hon aldrig hade spelat mot en mer inspirerande artist än Leslie Howard. Säkerligen innebär yttrandet trots sin banala form en verklig sanning. Ingen som en gång har hört honom deklamera “England — My England” på den skönaste engelska i “Den röda nejlikan” kan glömma hur han med dessa ord lyckades koncentrera allt av jordisk längtan och vördnad som en människa kan känna för sitt fosterland. Ty visst var Leslie Howard äkta brittisk. Ultrabrittisk har han till och med blivit kallad. Men ordet täcker inte på längt när hela konturen av denne märklige skädespelare och människa. Fråga är om man inte kan utnämna honom till en av demokratiens stora ambassadörer i vår tid, till en ultrainternationell. Ty är inte intellektualitet, vidsynthet, mänsklighet och humor värden som alla folk och raser måste vårda sig om ifall civilisationen skall kunna fortleva? Att Leslie Howard filmer fortfarande har stor dragningskraft på världspubliken visar på sitt sätt att hoppet om människans fredliga fortvaro på jorden ännu inte är ute.

I nästa nummer: Leslie Howard och hans konst.

(Filmjournalen, May 3, 1953)

Advertisements